Veckorapport

Rapport vecka 6

Sjätte inrapporteringen innebär att jag kommit halvvägs genom den här satsningen. Och nu börjar jag bli otålig! Var är den där euforiska känslan från förra året? Jag minns att jag var hög på energi och som berusad av framgången och förändringarna. Idag – ja, vad tror ni vågen visade…?

I backspegeln – en Duracellkanin som var hög på livet!

Förra året var jag halvvägs efter åtta veckor och hade då till att börja med minskat fem kilo i vikt. Och det är riktigt mycket för någon som inte ens hade tillstymmelse till övervikt från början. Man brukar säga att ungefär tre kilo motsvarar en byxstorlek. Så förra sommaren fick jag närapå förnya garderoben i två omgångar. Bara en sån sak!

  • Jag tränade och åt riktigt disciplinerat för första gången i mitt liv under en längre period och detta innebar förstås en (positiv) chock för kroppen som tvingades anpassa sig hela tiden.
  • Jobbmässigt hade jag mycket regelbundna tider och arbetade i stort sett bara kvällspass vilket innebär att jag nästan alltid tränade på morgon/förmiddag. Det gjorde det hela enkelt och okomplicerat.
  • Varje dag var spännande och innebar en resa på okänd väg och med okänt mål. Jag hade ingen aning om hur eller var det här äventyret skulle sluta.
  • Målet för hela satsningen var lite ospecifikt att ”maxa allt” och se var jag hamnade. Och eftersom jag är rätt bra på att ge järnet och inte känna efter gick det undan i svängarna…

 

img_8465_facetune_22-05-2019-22-55-53
I’ve got my back – always!

 

Samma sak – ett år senare?

När jag i våras bestämde mig – lite impulsivt – för att göra samma resa en gång till insåg jag nog inte riktigt konsekvenserna av att både utgångspunkt och mål är annorlunda den här gången.

  • Jag har ätit och tränat riktigt disciplinerat hela vintern vilket gjort att kroppen nu både är van och inte särskilt imponerad av tempot och det strikta upplägget. Vadå ”hit me”, liksom?! Kroppen gäspade lite och brydde sig inte så värst.
  • Jag hade betydligt mindre underhudsfett, flera kilo lägre vikt och något mer muskelmassa från start. En annan kroppskomposition helt enkelt. Att minska ett kilo i vikt gick snabbt – men sen tog det stopp. Och precis där var jag vid dagens sjätte inrapportering. Minus ett kilo sen start. Däremot har måtten minskat mer proportionerligt på de ställen jag mäter.
  • Mitt mål var den här gången att hitta balansen mellan de insatser jag gör och det utfall jag får och att det är ett hållbart upplägg i vardagen. Att hitta mellanläget där jag mår bra, ser bra ut och kan leva ett liv där jag hinner med både träningen och mycket annat.
  • Ett kortsiktigt mål är förstås att se bra ut när jag blir fotad – och det är väl mest det som spökar i huvudet när jag ställer mig på vågen och försöker intala mig att vikten egentligen inte spelar någon roll…

 

img_8472
Lady in Red…

 

Objektivt sett – var är jag nu då?

Handen på hjärtat kan jag nog erkänna att jag redan uppnått det långsiktiga målet! Vågen stannade på 55,2 kilo imorse och där är sannolikt min platå för det hållbara upplägget som funkar i längden. Eller åtminstone till jag fyller 97. Sen får vi se.

img_8500
Osminkad, 50 +, halv sju på morron. Det duger.

 

Hur som helst finns det mer att ge om jag chockar kroppen lite extra, och det var precis den åtgärden Susan gav mig som hemläxa den här gången. Det finns inte mer att justera på dieten, utan om jag ska putsa bort nåt kilo till de sista veckorna är det cardioträningen som ska ökas. Susan är en stor anhängare av intervaller, och jag håller med om att det är ett tidsbesparande sätt att få in mer träningen i sitt schema. Dock tränar jag för tillfället på ett mycket litet gym där det finns ett begränsat utbud av maskiner men desto fler entusiastiska motionärer som vill använda dem.

 

Växlar upp tempot med sikte på målet

 

Därför har jag bestämt mig för min egen definition av ”intervaller” och gav mig ut på en halvtimmeslång snabb promenad med kortare löpinslag redan ikväll. Rimligen måste ju en slags intervall uppstå när man växlar mellan ett långsammare och snabbare tempo. Och eftersom mitt vanliga tempo är promenad är ju allt annat än det att räkna som intervallträning! Sen att jag är måttligt road av löpning är en annan sak – och det får jag bortse från just nu… För nu hänger den där röda och nyinköpta kaxiga bikinin som en påminnelse om att jag bokat både fotograf, frisör och stylist till den 26 juni. Och för säkerhets skull skriver jag det också på bloggen så att jag inte har en chans att smita undan.

 

img_8475
Going all in!

 

Anfall är bästa försvar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.