Veckorapport

Rapport vecka 7-10

Vad hände? Ja, vart tog jag vägen… Maj och juni fortsatte bjuda på utmaningar i form av nattarbete, tvära kast i privatlivet och dålig kontinuitet i rutinerna. Dessutom uppstart av ett nytt jobbuppdrag, lägenhetsjakt inför hösten och fler tvära kast. Minst sagt en utmaning – och nu återstår en vecka innan det är dags för slutrapportering och fotografering.

Maten

Jodå, dieten rullar på exakt enligt plan. Idag räknar jag ner de sista fyra dagarna inför finalen, photoshooten och målgång. För att i någon mån vässa markeringarna litegrann extra tar jag helt bort saltet och drar ner på kolhydraterna en aning. Det här gör jag på eget bevåg och har inte  kollat av med Susan. Men från tidigare perioder på LCHF och keto vet jag rent handgripligen att kolhydrater och salt binder vätska – och en avsaknad av detta innebär lägre nivå av vätska i kroppen. En mindre behaglig följd av det här är att trycket minskar. Ja, här pratar jag alltså om blodtrycket. Jag har i vanliga fall tendens till nästan lite för lågt tryck, och vet att jag reagerar direkt på mängden kolhydrater och salt i maten. Normalt övertryck för mig ligger mellan 110-120, men när jag striktar till dieten går jag lätt under 100. När jag var som striktast på keto fick jag dricka ”saltshots” ibland för att hålla trycket acceptabelt och inte bli yr. Ja det låter förstås galet för nån som inte är lika nördig med träning och kost som somliga andra – men det bjuder jag på! Kostar inget extra så här fyra dagar från målgång…

Saknar jag något? Sanningen att säga är det inte någon specifik typ av mat jag har cravings efter (eftersom jag inte heller i vanliga fall har sötsug eller ens är van att äta dålig mat). Men rent psykologiskt kan jag tycka det ska bli skönt att få släppa på rutinerna litegrann efter onsdag. Inte hela tiden titta på klockan och hålla mattiderna. Inte hela tiden äta samma mat även om den är helt OK. Kunna släppa på kontrollen helt enkelt – det är nog vad jag saknar. Ta ett glas vin eller två och inte bry mig. Det ska jag göra!

 

 

img_7049

 

Träningen

Som jag skrev i inledningen har tillvaron varit allt annat än förutsägbar och inte direkt präglats av den bästa kontinuiteten… Följaktligen har träningspassen allt som oftast fått stryka på foten och jag har bara fått gilla läget. Jag kör dock på enligt samma program och har dessutom lagt in kvällspromenader (för att det funkar bäst tidsmässigt) för att uppväga i någon mån.

 

img_8623

 

Så här på slutet har jag också börjat fundera igenom litegrann vilka övningar jag ska använda under fotningen. Tanken är ju att jag dels ska få en del rena formbilder när jag har bikini, men också träningsbilder när jag har vanliga träningskläder. Vissa övningar är förstås rent visuellt bättre än andra när det gäller att visa formen och markeringar, och de har jag börjat lista upp för att kunna ha en bra struktur på onsdag.

 

img_8500

Självförhärligande – mitt bidrag till kvinnokampen

Ja, det är väl ett utmärkt ord och en bra beskrivning av vad jag sysslar med?! Jag tycker verkligen att jag själv är härlig! Och jag brukar tänka på den där säkerhetsgenomgången man får innan man ska ut och flyga. ”Se först till att själv ta på dig syrgasmasken innan du hjälper de bredvid dig”. För kan man inte andas själv är man ju inte till mycket nytta för någon annan.

Att som kvinna, och dessutom i min ålder, ha fräckheten att kliva fram och ta för sig. Påstå att man är en ”Alfawoman” – och dessutom av version 2.0… Gilla sig själv, boosta sin potential, berätta att man inte skäms ett enda dugg för att gå till ytterligheter när det gäller att finslipa form och utseende. Skriva blogg om det, lägga ut selfies på Insta som den värsta nittonåring, glädja sig åt likes och tummar upp…  Det kan säkerligen reta gallfeber på vem som helst som har anlag för den diagnosen.

 

img_8695

 

Det går bra – det bjuder jag på. Det också. För det här är mitt bidrag till kvinnokampen. Att visa att det går. Det är OK. Att gå till såna ytterligheter som de flesta andra i min ålder inte gör – bara för att tänja på gränserna och höja ribban åt de som skulle vilja. Men som inte tror att det går eller är möjligt. Jodå, det går. Det är möjligt. Visst är det ett slit och visst kostar det på – men det går. Ingen ska komma och påstå något annat. Somliga skulle nog visserligen vilja poängtera för mig att det här är verkligen inte ett PK sätt att bedriva kvinnokamp. Det vet jag. Men det är mitt sätt.

Och som en liten extra knorr på historien kan jag ju avslöja att den här satsningen i själva verket bara innebär en liten guldkant för mig. En extra bonus som jag unnar mig. För att jag kan. Men den verkliga förändringen sker på insidan. Min personliga utveckling har genomgått en markant transformation det senaste året, och jag vågar påstå att jag är en mycket mer hel och komplett människa nu. En bättre människa som gör mer nytta, mår bättre och bidrar i mycket högre grad. Varje steg jag tar, varje förändring jag gör och varje nytt projekt jag ger mig i kast med har en medveten tanke bakom sig. Allt utvärderas och reflekteras över. Dras lärdom av.

 

Upploppet

Nu kör jag ända in i kaklet i fyra dagar till och sen är det upp till bevis! Full satsning ända till slutet på träning, cardio, diet, nya fransar, spray-tan, hårfix och styling. Och samtidigt jobb varenda dag där jag inte tummar på kvalitén gentemot patienter, anhöriga och kollegor.

Uppdateringar kommer här, på Insta och Insta story. Stay tuned!

img_8716

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.